Sigis <3
Din intensiva blick väcker mig.
Du står där, en meter från sängen och betraktar mig med ögon som blänker i det svaga nattljuset.
Jag vill inte vakna ännu och sluter mina ögon för att låtsas att jag sover. Du säger ingenting, står bara där, stilla, orörlig. Du har en alldeles tydlig önskan, du vill att jag ska släppa ut dig i natten. Jag vet inte varför, men ditt budskap går ändå fram. Genom mina slutna ögonlock, över artgränser och språkliga begränsningar går det kristallklara budskapet. Det som inga forskare ännu kunnat förklara. Kommunikation från en varelses innersta djup till en annan. Dina ögon talar till mig "Vakna! Jag behöver din hjälp nu."
Det är vad du säger, där du står i natten och betraktar mig. Med din bestämda blick lyckas du väcka mig, endast genom att se på mig. Och utan att tveka går jag upp och släpper ut dig i natten. För det är vad kommunikation är, ett budskap från en till någon annan.
Då du kommer in är du lättad och glad. Vi kryper ner igen, jag i sängen och du under som du brukar. Ögonblicket av kommunikation är borta men känslan finns kvar. Känslan av samspråk, av samhörighet. Och tacksamhet. Tacksamhet för att en varelse som du försöker bli förstådd av en som jag. Och att du lyckas...
Jag vill inte vakna ännu och sluter mina ögon för att låtsas att jag sover. Du säger ingenting, står bara där, stilla, orörlig. Du har en alldeles tydlig önskan, du vill att jag ska släppa ut dig i natten. Jag vet inte varför, men ditt budskap går ändå fram. Genom mina slutna ögonlock, över artgränser och språkliga begränsningar går det kristallklara budskapet. Det som inga forskare ännu kunnat förklara. Kommunikation från en varelses innersta djup till en annan. Dina ögon talar till mig "Vakna! Jag behöver din hjälp nu."
Det är vad du säger, där du står i natten och betraktar mig. Med din bestämda blick lyckas du väcka mig, endast genom att se på mig. Och utan att tveka går jag upp och släpper ut dig i natten. För det är vad kommunikation är, ett budskap från en till någon annan.
Då du kommer in är du lättad och glad. Vi kryper ner igen, jag i sängen och du under som du brukar. Ögonblicket av kommunikation är borta men känslan finns kvar. Känslan av samspråk, av samhörighet. Och tacksamhet. Tacksamhet för att en varelse som du försöker bli förstådd av en som jag. Och att du lyckas...
Kommentarer
Trackback
